Med freden 1945 ändrades förutsättningarna för kulturminnesvården radikalt. Under krigsåren hade samhällets insatser koncentrerats till verksamheter av betydelse för försvar och folkhushållning. Nu blev det möjligt att planera för en fredlig framtid, att utveckla näringsliv och infrastruktur och förverkliga ideer om ett modernt samhälle med bättre villkor för alla medborgare. Men inom Riksantikvarieämbetet och ute i länen saknade man resurser: personal för att kunna möta de nya kraven på medverkan i samhällsprocessen och anslag för att stimulera vården av skyddsvärda kulturminnen och miljöer.

Margareta Biörnstad kommenterar verksamheten under de perioder då Martin Olsson och Bengt Thordeman var riksantikvarier. Efterkrigstidens två offentliga utredningar på området kommenteras liksom det mottagande de fick. Författaren tar också upp samspelet mellan ämbetsverket och de ansvariga politikerna i regering och riksdag och bristen på dialog om behovet av ett vidgat program för kulturminnesvården i det efterkrigstida samhället.

Margareta Biörnstad är f.d. riksantikvarie. Hon fick sin första anställning vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum i början av 1950-talet. Från 1955 tjänstgjorde hon i olika befattningar vid ämbetsverkets fornminnesavdelning för att från 1972 ingå i verksledningen, först som överantikvarie och under åren 1987-93 som riksantikvarie. Under åren 1967-85 medverkade hon i flera offentliga utredningar inom museiområdet och kulturminnesvården.